Den 1 oktober lägger Gefle Dagblad, Arbetarbladet och Sundsvalls Tidning ner sina tryckta söndagstidningar. Däremot fortsätter de som e-tidningar.
Det är mycket dyrt att få papperstidningarna utburna till prenumeranterna på söndagarna. Beslutet av ägaren, Bonnier News Local, är därför långt ifrån oväntat.
Bonnier har hittills målmedvetet och skickligt lyckats återföra tidigare Mittmedias alla papperstidningar till en hyfsad kvalitet. De var ju miserabla under Mittmedias sista år.
Det berodde på en hårdför inriktning mot tidningarnas digitalisering. Tanken var helt rätt, men det gick alldeles för fort och förändringarna hanterades brutalt.
Personalen har sedan 2000-talets första år minskat kraftigt på flertalet av Mittmedias tidningar. Gefle Dagblad, GD, och Arbetarbladet, AB, hade båda runt 65 personer på sina redaktioner om jag minns rätt. Sundsvalls Tidning, ST, hade kanske fler.
Idag har de sannolikt inte fler än runt 25 personer på GD och lika många på AB, förutom en gemensam sportredaktion. Att då kunna upprätthålla den kvalitet tidningarna trots allt har är skickligt jobbat av bägge redaktionerna, men det är av givna skäl inte samma välmatade tidningar som tidigare.
Gefle Dagblads chefredaktör Katarina Ekspong skrev om söndagstidningens kommande nedläggning i en krönika I somras. Där beskriver hon väl läsarnas ändrade beteende där papperstidningen tappar läsare och prenumeranter eftersom allt fler i stället läser tidningen på nätet.
Hon pekar också på alla ökade kostnader och allt annat som plågar branschen. Först och främst valde hon dock att peka ut ett minskat statligt mediestöd som boven i dramat bakom nedläggningen.
Det tycker jag var lite väl enkelt och generande att skylla på i sammanhanget, men det må vara henne förlåtet. Detta eftersom flertalet chefredaktörer i landet numera av gammal vana tycks se statsmakten som tidningarnas räddare genom statliga stöd.
Ibland skriver också grupper av chefredaktörer gemensamt debattartiklar där de vädjar till staten om pengar genom presstödet, precis som bönder gör när skörden torkat eller regnat bort.
Det är illa och farligt, tidningar måste se till att de klarar sig själva och inte bara resignera och acceptera det rådande läget. Det finns mer att göra, både redaktionellt och affärsmässigt!
Riskerna med mediestödet borde numera vara tydligt för alla. Detta med tanke på att Sverigedemokraterna har en så stark position i riksdagen. Vad kommer deras kulturminister att hitta på om partiet fortsätter öka och får bilda regering?
Söndagstidningarnas öde var självklart beseglat , oavsett mediestödet eller ej. men det var kul så länge det varade. Den tillkom när jag var chefredaktör på GD och jag tror det var år 2000, troligen den 11 januari. I så fall har den funnits i drygt 23 år.
Arbetarbladet togs på sängen och övervägde så vitt jag vet att inte göra någonting eller något mer defensivt, men sådana tankar satte numera bortgångne Thorbjörn Larsson stopp för.
Han var ett av branschens tyngsta namn som chefredaktör för Aftonbladet och senare även Dagens Nyheter.Thorbjörn satt också i styrelsen för Arbetarbladet.
Han har själv berättat för mig hur han på direkten bestämde sig och sa att AB självklart inte skulle lämna konkurrenten i fred med en söndagstidning!
Allt annat hade förvånat mig och oss på GD eftersom Thorbjörn Larsson satt I styrelsen. Han var konkurrensen mästare och stridslysten då det behövdes.
Jag såg honom riktigt förbannad och hårt drivande då vi båda satt I styrelsen för då krisande Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Det var när byrån faktiskt var nedläggningshotad och Thorbjörn hade en viktig roll i styrelsen.
AB:s redaktion jobbade snabbt och bra och fick igång sin söndagstidning bara några veckor eller kanske en månad senare. Vi hade förberett oss och organiserat om betydligt längre tid.
Starkt jobbat av kollegerna på AB och jag gissar att Thorbjörn ler i sin himmel om sin tid i AB:s styrelse, den där fajten med GD tyckte han var kul.
Anm. Texten har också publicerats på Facebook.