En värre politisk förvirring och oro än nu har vi aldrig tidigare upplevt i vår tid. Då är frågan hur läget ska hanteras. Är det dags för en svensk samlingsregering?
Jag kände vibbarna om detta i söndagens förlängda Agenda. Alla partiföreträdare fanns där, allvarstyngda, lågmälda och helt eniga om allting rörande säkerhetsläget.
Alla höll med varandra. Ingen ens antydde något särskiljande partiintresse. De längst ut till vänster och höger, Noshi Dadgostar (V) och Charlie Weimers (SD) präglades av samma allvar och lugn.
I mina ögon var det precis som en samlingsregering stod där. En ministär som i ett svårt läge lägger alla trätor åt sidan och koncentrerar sig på en farlig och övergripande situation.
Om det är bra med en sådan regering eller ej, utan opposition, är nästa fråga. Sverige hade det under kriget då alla partier utom Kommunisterna fick vara med. De ansågs inte tillräckligt pålitliga.
Idag skulle alla svensk partier kunna vara med, alternativt bara mitten från S till M. Eller bara en begränsad koalition mellan de två senaste.
Under kriget var statsministern PerAlbin Hansson (S) otroligt angelägen om att få med högern i samlingsregeringen. Detta för att inte riskera tung kritik för den förda utrikespolitiken.
Kritik blev det ändå med tiden, för eftergivenheten mot tyska transporter via Sverige och för att vi som neutrala redan då samverkande med de allierade.
Ulf Kristersson (M) talar nu dagligen om att vi måste hålla ihop i denna svåra tid. Kan nästa steg bli en samlingsregering?
Anm. Publiceras även på min sida på Facebook.