David Lagercrantz skriver utmärkt, länk nedan, i Expressen om Johan Pehrson, på sitt sätt vår tids riddare av den sorgliga skepnaden. Inte heller har Liberalernas mobbade och plågade partiledare någon Sancho Panza som räddar honom från att rullas i tjära och fjädrar inför det skrattande folket.
Jag håller med David Lagercrantz i synen på mannen som ville ta ansvaret på det sätt han tyckte var rätt. En liberal bland få som accepterade det parlamentariska läget när runt 20 procent av väljarna valde SD.
Undrar hur det hade gått om Johan Persson inte hade följt sin demokratiska kompass, utan i stället sällat sig till dem med få argument i saken, men med mest hat mot regeringen i allmänhet och Johan Pehrson i synnerhet?
Dessa finns och syns inom s, c och hans eget parti Liberalerna, i debattens salonger och i sociala medier. Och de förtröttas aldrig, närmar sig inte ens en debatt byggd på fler argument än sitt kompromisslösa hat mot SD, med stora stänk därifrån mot regeringen i allmänhet och Johan Pehrson i synnerhet.
Han hade ju kunnat valt en bekväm plats utanför regeringen. Historieskrivningen om detta blir intressant då sansade bedömare med tiden fäller domen.
För övrigt tycker jag sedan länge att moderater och socialdemokrater ska göra slut på den plågsamma politiska krampen i Sverige. Bilda en koalitarionsregering, ensamma eller med andra partier.
En samlingsregering är inte fel i rådande säkerhetsläge. På sikt börjar det dock kännas rimligt med färre partier i riksdagen, kanske till och med ett tvåpartisystem.
Tills dess tycker jag Johan Pehrson ska lämna sina plågoandar och öppna för att Romina Pourmokthari kan bli partiledare. Nu, snabbt som fan! Annars är det kört för Liberalerna.
ANM. Texten är även publicerad på min sida på Facebook.