Idag den 16 november 2024 fyller Expressen 80 år. Expressen är ett av Sveriges mest framgångsrika medieföretag, länge i en egen division, senare i hård konkurrens med Aftonbladet och nya medieaktörer.
Tidningen är älskad och hatad beroende på vem man talar med. Själv har jag på Gefle Dagblad, GD, under många år ilsket konkurrerat med Expressen, först som reporter och senare som chefredaktör. Som ung reporter har jag också flitigt extraknäckt för Expressen, bland annat som vikarierande riksredaktör i Gävle.
Som chefredaktör var jag trots detta senare med om att förbjuda all försäljning till tidningen!
Med Expressen har jag upplevt både några av de värsta, bästa och roligaste stunderna i mitt yrkesliv som journalist.
Expressen kan se tillbaka på en stolt historia och det gör man med all rätt kring detta jubileum. Annars är jag övertygad om att mediehusets ledning och medarbetare hellre blickar framåt än bakåt.
På Expressen finns en stark beslutsamhet och drivkraft som borgar för nya framgångar, inte minst i de digitala kanalerna.
Den digitala omställningen och andra nya utmaningar är en svår resa för alla medieföretag. Sparpaket har varvats med satsningar digitalt, på ljud och bild. En utveckling som snurrat på under alla chefredaktörer under de senaste decennierna, nu med Klas Granström i täten som chefredaktör med Karin Olsson som biträdande chefredaktör.
Plötsligt är Expressen, liksom Aftonbladet och många andra tidningar, ett skickligt tv-bolag! Public service har kommit på efterkälken gång på gång vad det gäller direktsändningar då det dragit ihop sig.
När Expressen föddes var också nytänkande och teknik viktiga faktorer för tidningens framgångar. Tidningen blev berömd för sin avancerade distribution i hela Sverige; den satsade på flygtransporter för att få ut tidningarna över hela landet.
Just tidningens satsning på att vara en synlig rikstidning var ett påtagligt kännetecken. Det manifesterades länge av Expressens riksredaktioner över hela landet. Riksredaktörerna hade en stark ställning på reaktionen och jag tackade själv ja till ett erbjudande om det jobbet i Gävle.
Det skedde under en minnesvärd anställningsintervju på anrika Grand Central Hotel, CH, i Gävle.
Expressens legendariske redaktionschef Sigge Ågren bjöd på lunch tillsammans med riksredaktören i Gävle, Olle Blid. Olle skulle ersättas eftersom han skulle börja jobba på tidningens huvudredaktion i Stockholm.
Det här var nog i slutet av 60-talet, kanske i början av 70-talet, och då var jag polisreporter på GD. Sigge Ågren åt och pratade och pratade. Jag, runt 25 år gammal, undrade när han möjligen skulle ställa någon fråga rörande jobbet.
Det kom en enda sådan från honom.
- Vet du vad en stingpinne är för något?
- Javisst, sa jag, det är en sådan där grej man sätter på cykeln med en lite flagga på?
- Bra, sådant måste man kunna, du är anställd!
Stingpinnen var en viktig symbol för tidningen med sting och den gjordes känd av Expressens reporter Gösta Ollén. Begreppet ”tidningen med sting” blev starkt förknippat med Expressen tillsammans med den glada getingen.
Det hade onekligen varit kul och spännande att bli riksredaktör för Expressen. Jag fick dock ett bra bud av redaktionschefen Tord Bergkvist för att stanna på GD. Dessutom började jag tvivla på om jag verkligen var rätt person för jobbet.
Detta sedan jag förstått att det handlade väldigt mycket om sportbevakning och det var inte min bästa gren.
Jag backade ur. Ny riksredaktör blev i stället Ove Toresson, redaktionssekreterare på GD och tills dess en av mina chefer. Han blev kvar på Expressen i många år och under flera av dessa vikarierade jag för honom under hans semester!
Det var jättekul och ett bra extraknäck för en ung reporter och dessutom godkänt av mina dåvarande chefer; man betraktade då ännu inte de båda kvällstidningarna som konkurrenter till en lokaltidning. Både GD och många andra tidningar lät sina medarbetare sälja sina texter och bilder åt tidningarna i Stockholm. Det sågs snarare som en merit för medarbetarna och som hedersamt för lokaltidningarna trots att kvällstidningarna då var sparsamma med cred till lokaltidningarna. Medarbetarna fick pengarna.
Med tiden började försäljningar till kvällstidningarna orsaka förvecklingar på tidningarna ute i landet om det gick lite för fort. Som färsk reporter drabbades jag själv redan som ung av detta då ett scoop gick mig och GD ur händerna på grund av ett felbeslut av nattchefen på tidningen. Han stoppade inte pressen så vi hann in till tidningen. Expressen passade skickligt på och fick några bra sidor med exklusiva bilder.
Det handlade om fotografen Olle Mattssons och min bevakning då fartyget Wästanvåg sjönk mitt i natten ute I Gävlebukten. Olle och jag råkade vara ute med kustbevakningen för ett reportage och fick följa dramat. Nattchefen förstod inte vilka exklusiva bilder det handlade om och lät pressen rulla. Om jag minns rätt försökte den unga nattredigeraren Christina Delby Vad-Schütt övertyga om att han borde vänta in oss, men icke. Nattchefen var dagen därpå nära att få sparken av dåvarande chefredaktören Erik Brandt. Christina blev runt 40 år senare min efterträdare som chefredaktör.
Uppdaterad: Länk till artikel med bilder om dramat på havet och redaktionen finns nu i mitt svar på en kommentar av Christina efter denna text.
Än värre och bråkigare blev det långt senare då ”kvällstidningarna,” som de än idag märkligt nog ofta kallas, började säljas redan under morgonen och skuffade undan lokaltidningarnas löpsedlar. Dessutom satsades det stort på lokala löp. Stockholms tabloider pockade starkt på uppmärksamhet även lokalt som i Gävle vid stora nyhetshändelser, i regel genom att frikostigt köpa in alla bilder och texter från lokaltidningarna.
Genom ett enda samtal kunde till exempel Expressen köpa in material som kanske ett tiotal medarbetare i Gävle jobbat fram om en flygolycka eller en sjöolycka, publicera det över flera uppslag, kanske med grafik vi inte hade resurser för, och därmed konkurrera med oss på GD med det vi själva producerat!
Detta system blev ett växande problem. För en tidning som GD var det naturligtvis viktigt att all uppmärksamhet riktades mot vår egen produkt. Både Expressen och Aftonbladet byggde i princip hela sin bevakning sådana gånger på materialet från lokaltidningar och till sist fick vi nog på Gefle Dagblad och stoppade all försäljning. Det beslutet var kontroversiellt både internt och i branschen.
Kollegerna älskade ju, precis som jag tidigare, att sälja text och bild till kvällstidningarna. Det var en merit att synas i deras spalter. Och i Stockholm utbröt stor oro på redaktionerna över GD:s beslut.
GD sålde främst till Expressen, men ibland även till Aftonbladet. Efter Tjernobyl skickade vi ner en grupp medarbetare till Ukraina. Det var reportern Lisa Lofors, fotografen Leif Jäderberg och Tord Bergkvist, då politisk redaktör om jag minns rätt. De tog fram ett fantastiskt material och jag blev som redaktionschef uppringd mitt i natten av Aftonbladet som vädjade om att få köpa allt trots vårt säljstopp.
Den som ringde var Thorbjörn Larsson, då troligen nyhetschef, senare Aftonbladets chefredaktör, som med ett högtidligt anslag menade att GD borde släppa allt material av principiella skäl för tryckfrihetens skull. Detta eftersom Aftonbladet inte släpptes in i området av Sovjet. Han fick ett bestämt nej.
Senare lärde jag känna Thorbjörn Larsson väl då vi träffades genom styrelsearbetet i Tidningsutgivarna, TU, och Tidningarnarnas Telegrambyrå, TT. Vi trivdes bra ihop och skojade mest om våra käbbel. Jag fick stor respekt för denne skicklige tidningsmakare. Samma sak med Larssons lika skicklige efterträdare Anders Gerdin som jag också käftade lättsamt med till och från om vårt beslut.
Detta ledde till en rad spännande, dråpliga och oförutsedda händelser då framför allt Expressen försökte komma åt vårt nyhetsmaterial. Ibland gick det för långt, som vid ett mordfall i Gävle då flera sidor med bilder från GD hamnade i Expressen efter en bluff från tidningens utsända till Gävle.
En nyhetschef på Expressen sökte upp mig på restaurang Café Artist i Gävle där jag åt middag med vår tekniska chef Åke Halvdanson och leverantören av tidningens då nya tryckpress från tyska Koenig&Bauer. Halvdanson blev senare teknisk chef på just Expressen!
Nyhetschefen vädjade lätt tårfylld till mig att låta dem få tillgång till åtminstone porträttet på ”lille Mustafa,” en liten söt kille som var omhändertagen av myndigheterna. En äldre upprörd och desperat släkting till pojken begick mordet på en socialtjänsteman.
Jag gick med på det eftersom bilden på Mustafa tillhörde familjen. Vi hade fått bilden för publicering.
Nyhetschefen tackade, åkte ner till tidningen, bluffade och sa till alla att jag som chefredaktör hade gått med på att Expressen skulle få köpa allt material om mordet! Det blev ettan och flera sidor i Expressen.
Då drog vi slutgiltigt ner rullgardinen för allt samarbete, men Expressen gav naturligtvis inte upp. Senare överrumplades jag av deras medarbetare då jag föreläste på en konferens på Grand Hotel i Saltsjöbaden.
De ”kidnappade” mig till ett hotellrum där vi förhandlade halva natten om deras förslag om ett samarbete. Det var dåvarande bildchefen Lars Fahlén och nestorn Stig Hoffman. Möjligen då redaktionschef, men han har gjort allt på Expressen.
Hursomhelst. De båda bjöd på mat, dryck och en livlig diskussion natten lång. Vi hade kul och trevligt, trots allt.
Det hade kanske blivit en deal om det handlat om en bra uppgörelse för båda medieföretagen.
Problemet var att det var Expressen som skulle tjäna mest på saken. Vi på GD erbjöds I princip att bli ett ”farmarlag” till Expressen.
Expressen skulle få rätt att utnyttja vårt material och våra medarbetare medan GD skulle få tillgång till skrivbord och mörkrum i Stockholm. Vi skulle också få ta över en eller två av Expressens medarbetare som var intresserade av detta. Expressen skulle avlönade dem i ett år innan GD skulle ta över anställningsansvaret, ett förslag som av olika skäl visade sig vara klart mer intressant för dessa och Expressen snarare än för oss på GD.
Det blev inget samarbete och Fahlén och Hoffman lommade iväg. Sedan återkom Expressen i ytterligare något liknande sammanhang, men inte heller då kom vi fram till någon modell som skulle vara lika mycket värd för oss på GD som för Expressen.
Diskussionerna om detta var tuffa, men alls icke utan humor och charm. Det hände rätt roliga grejer och jag har alltid haft bevarade goda relationer med alla berörda, förutom den där nyhetschefen…
Ungefär samtidigt lärde jag också känna Expressens chefredaktör Bo Strömstedt väl genom de uppdrag vi båda hade för TU. Han berörde aldrig GD:s försäljningsstopp. Vi arbetade bra och hade kul ihop, bland annat i en arbetsgrupp om pressetiken. Han var och är en stor förebild som publicist, en av främsta.
Det var då det, en helt annan tid och verklighet än idag. Efter branschens skakiga entré i den digitala världen äger nu Bonniers inte bara Expressen och DN, utan också Gefle Dagblad, Arbetarbladet och flertalet landsortstidningar.
Övriga tidningar ägs av en handfull koncerner. Samarbetet inom dessa och även med varandra utvecklas hela tiden, på sitt sätt under galgen, både journalistiskt och affärsmässigt.
Bonniers har skickligt förvaltat sitt övertagande av koncernen Mittmedia bara en kort tid före en väntad konkurs. Mittmedia hade rätt mål, men brast i metodiken.
Bonniers förvärv av koncernen skulle ett antal år tidigare ha varit politiskt omöjligt. Förre kulturministern Marita Ulvskog personifierade ju motståndet mot en ny modern presspolitik med utrymme för branschens omstrukturering.
Än idag är Expressen, 80, fortfarande ett extremt viktigt publicistiskt företag. Det är oneklig lätt för dess kritiker att peka på ett ibland populistiskt, lekfullt, banalt eller tillspetsat innehåll. Sådant hör till i ett mediehus som måste locka miljoner läsare, lyssnare och tittare, men Expressen bör snarare bedömas och värderas för sin journalistiska styrka och satsningar som opinionsbildare, inom kulturjournalistiken, sporten, inrikes och utrikes. Alltid på topp då det verkligen bränner till.
Stort grattis Expressen!
Anm. Texten är en omarbetad version av en tidigare text om Expressen.
Korrigerad och kompletterad den 17 och 19 november 2024.
Den publiceras även på min Facebook.