Uppdaterad, ny version.
Hur resonerar egentligen utgivarna för SVT Aktuellt, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet om bevakningen av Åkessons bröllop? Till skillnad från Expressen och Aftonbladet har de inte publicerat vem mc-ledaren är.
Vd det gäller Aktuellt så grävde programmet djupt och bra i det faktum att gästen på festen, Robert Hedarv, är pamp i mc-gänget Comanches. Men utan att nämna Hedarvs namn eller informera om vem han egentligen är!
Jag var länge fötroendevald i Tidningsutgivarna, TU, som är en av flera huvudmän för mediernas etiska frågor. Tillsammans med bland andra Expressens förre chefredaktör Bo Strömsted jobbade jag fortlöpande i en arbetsgrupp för medieetikens utveckling över tid.
Strömstedt skulle nog med sin klara blick för frågan ha blivit rejält häpen över hanteringen av nyheten i Aktuellt, DN och SVD. Liksom även jag.
Aktuellt ägnade 17 minuter åt Åkessons bröllopsfest, men den ansvarige utgivaren hade tydligen ändå beslutat att anonymisera mc-ledaren! Inget sades om vem han är.
Inslaget som sådant var en bra prioritering med tanke på skandalens omfattning och politiska betydelse, men obegripligt och åt pipan med tanke på anonymiseringen. Varför?
Saken som sådan har redan en dominerande position i Sveriges nyhetsförmedling, både Åkesson, mc-ledaren andra politiker och kommentatorer värda namnet har kommenterat saken.
Ändå publicerar varken Aktuellt, DN eller SVD vem den kriminella mc-klubbens ledare är.
De stympar därmed en av årets viktigaste politiska nyheter genom anonymiseringen. Man häpnar.
Varje utgivare ska själv fatta beslut om publiceringar oavsett hur andra medier agerat, men den här gången är dessa mediers extremt försiktiga agerande utmanande.
Varför är det då så viktigt att få veta vem som är på Åkessons bröllopsfest? Jag tycker att det är självklart med tanke på att nyheten har ett stort allmänintresse och kan få allvarliga politiska följder
Medieetiken är viktig, men får inte urarta i extrem försiktighet eller feghet. De ansvariga utgivarnas tillämpning tyder generellt sett i dag på en väldigt stor försiktighet. Frågan är varför det är så?
Rapporteringen av stora nyheter kräver ett ansikte, en identitet och en kunskap om inblandades bakgrund. Färg och känsla, närhet! I sådana sammanhang är anonymiteten verkligen en styggelse.
Jag vågar påstå att svenska medier sannolikt är mest försiktiga i världen jämfört med hur etiken hanteras i andra länder.
Det är bra, men etiken får inte gå så långt att den i princip saboterar mediernas viktigaste uppdrag. Att publicera!
Enligt medieetiken ska en anonymisering av inblandade därtill självklart utesluta all annan detaljerad information som ändå gör en identifiering enkel.
Detta syndas det ofta mot i medier med epitet som ”tv-kändisen” eller ”en allsvensk spelare” som gör identifieringen enkel, trots en halvhjärtad icke fungerande anonymisering.
SVT:s detaljerade redovisning av Åkessons fest gör en identifiering av den icke namngivne gästen extremt enkel.
I en text i DN på nätet nämns inte mc-ledarens namn, men tidningen publicerar en länk till Expressen där Robert Hedarvs namn möter DN-läsarna redan i rubriken! Här länk till DN:s text: https://bit.ly/4ezYSgt
Anonymiseringen blir således helt meningslös, etiskt sett.
Allvarligaste av allt med den här typen av närmast korkade anonymiseringar är att läsarnas och tittarnas respekt för journalistiken drabbas.
Hur ska tittare som troligen redan vet allt, kunna begripa varför inte även Aktuellt talar om vem ledaren för det kriminella mc-gänget med tentakler in i politikens viktiga maktcentrum är?
De medieetiska reglerna är faktiskt bara rekommendationer, inga lagar och inga tvång. De ger goda möjligheter för utgivare att publicera precis vad som helst om de finner skäl för det, till exempel i det viktiga allmänintresset.
Sedan får utgivaren vara beredd att ta ansvaret för publiceringen, både juridiskt eller inför Medieombudsmannen, MO, och Mediernas opinionsnämnd. Och inför allmänheten, både för sådant som publicerats och sådant som inte har publicerats.
Jag vågar lugnt påstå att utgivarna inte skulle ha riskerat någon fällning av MO eller inför domstol för en publicering av mc-ledarens identitet.
Namnpubliceringar rörande grova brottmål med mera har nog ökat något i takt med den allt grövre brottsligheten, tror jag. Men försiktigheten är fortfarande omotiverat stor jämfört med till exempel 70-talet och tidigare.
Public service och stora delar av dagspressen är alldeles för restriktiva med i sin redovisning. Det är inte bra i en allt tuffare samhällsutveckling.
Förhållandet drabbar även medierna själva. Tidningarna och tv-programmen blir ointressanta och mindre angelägna att följa när de så tydligt sviker plikten att berätta allt om ”vem, vad, var, när, hur och varför”.
Anm. Uppdaterad till ny version 9.10 kl 16.00. Publiceras även på Facebook.
Transparens, jag känner SVT:s vd Hanna Stjärne väl.