Jag gillar Jan Guillou. Vi satt tillsammans i Pressens Samarbetsnämnd när han var ordförande och har sedan stött ihop då och då, men sällan fått en chans att växla några ord. Hans hustru Anne-Marie Skarp, tillika Piratförlagets styrelseordförande, vakar över honom som en hök.
Som en oartig och oförskämd hök, dessutom. Mer brutal och otrevlig än både kungens, regeringens och andra makthavares fysiskt respektingivande livvakter.
Annars vet jag att hon gjort en suverän karriär sedan hon började som praktikant på Norstedts, träffade Jan och var med om att starta det exempellöst framgångsrika Piratförlaget. Kul verkar hon också kunna vara.
Men inte i sin märkliga roll som makens vakthund. Piratförlagets ordförande borde nog gå en kurs för sin självuppfattade roll som livvakt åt sin lagvigde man. En konstig lösning.
Mitt senaste minne av hennes beteende är från årets Bokmässa. Vi möttes tätt och krockade nästan med varandra i trängseln. Jan Guillou haltade, precis som jag, med en krycka, tillsammans med sin hustru.
Jag och min särbo hamnade ansikte mot ansikte med dem och vi presenterade oss direkt för henne och honom. Jag tror inte Jan omgående kände igen mig vilket ju verkligen är förlåtligt; han lever ju i en annan värld och det var länge sedan vi träffades.
Längre kom vi inte. Hustrun föste bokstavligen direkt bort sin kärlek och sitt levebröd från oss. Hon tittade oartigt rakt förbi oss.
” Titta, där borta står en tidigare kulturminister, henne ska vi prata med, sa hon och drog iväg sin man.
”Vi också sa jag, i tron att det var Jeanette Gustafsdotter vi känner, men vi hann då
inte se eller kontakta henne i trängseln.
Vad Jan tänkte har jag ingen aning om. Han fick ju inte en möjlighet till någonting som han, Hamiltons skapare, hunsades av sin styrelseordförande. Offentligt.
Situationen fick mig och särbon att befara att Jan Guillou inte längre riktigt hängde med mentalt i tillvaron.
Det var helt fel. En timme senare höll han, som vanligt, en lysande föreläsning på scenen för skrivare, eller vad den hette. Se bilden nedan där han glatt viftade med sin käpp då han berättade om sitt liv som skribent, förr och nu på ålderns höst då mycket förändras.
Lite senare ändå satt han i publiken hos Aftonbladet för att lyssna på författaren Peter Kadhammar. Där vinkade vi direkt vänligt till varandra på håll. Jag tror och hoppas han där hade rymt från sin hök. Det unnar jag honom i så fall verkligen.
Varför då skriva detta kanske lätt oförskämda inlägg om hans och hennes liv, har detta ett allmänintresse? Jag tycker det.
Jan Guillou är en av vår generations främsta svenska journalister och författare och med sin mäktiga fru förläggaren upphöjd till något av litteraturens adel i Sverige.
Jan Guillou själv är ju utöver sitt författarskap känd för sin skarpa penna och vassa tunga. Det har jag också sett på nära håll. När han blev ordförande i Pressens samarbetsnämnd trodde jag det skulle gå åt helvete. Så blev det inte, han var en lyssnande och kunnig ordförande. Med ett undantag.
Nämnden är huvudman för mediernas etiska regelsystem och partssammansatt med ledamöter från Journalistförbundet, SJF, och Tidningsutgivarna, TU. Jag företrädde arbetsgivarorganisationen TU tillsammans med dess vd Barbro Fischerström och juristen Per Hultengård.
Guillou var ordförande i Publicistklubben, PK, och som sådan enligt praxis även ordförande i Samarbetsnämnden. Det märktes att hans sympatier nog främst låg hos facket. Vi från TU sa ju allt som oftast nej till olika (konstiga…) förslag från facket.
Det var nog frustrerande för honom. Följden blev att han gång på gång tilltalade Barbro Fischerström med fel namn. ” Ok, Birgitta, Elisabeth, Gunilla.” Jag minns inte exakt vilka, men det var några olika.
Detta var möjligen medvetet av den hårdföre samhällsdebattören Guillou, möjligen omedvetet. Jag har mina aningar. Men det lät försmädligt och uppskattades givetvis inte av Barbro. Hon bet dock ihop och höll masken i det förhandlingsspel det väl handlade om.
Detta om honom och hans välkända arrogans i skilda sammanhang, en del av hans personlighet som gjort honom både illa omtyckt och uppskattad i skilda kretsar.
Det är en sak. Hur han sedan uppträder som vår nationella författare med sin förläggare i representativa sammanhang är en helt annan sak.
Bokmässan är, liksom Almedalen, traditionellt mötesplatser där alla ska och kan kontakta varandra. Poliser, livvakter och makthavare kan spelet och de senare söker sig därför gärna till dessa möten med publik, läsare och väljare. År efter år.
Endast mördaren i Visby har stört den ordningen. Därför har också många därefter vittnat om vad viktigt det är att vi inte viker ner oss, att dessa arrangemang och mötesplatser lever vidare trots terrorister och en allt oroligare värld.
På Bokmässan har jag ätit frukost med en nobelpristagare som inte hade en aning om vem jag var, men som satte sig vid mitt bord. Vi hade mycket trevligt. Därtill en rad samtal med andra författare, politiker och olika kända profiler vid spontana möten, det är en av poängerna med den även i övrigt utmärkta mässan.
I Almedalen har jag snackat otvunget med Sveriges talman och för mig obekanta men offentligt kända företrädare för medieföretag, andra bolag, partier, och organisationer. Det har lett till nya samarbeten och uppdrag för mitt bolag Utkik Media.
Jag vet inte var fru Skarp hittar motivet för sitt beteende som antagligen drabbat även andra. Hon kan ju knappast tro att en gubbe med krycka, jämnårig med hennes man, och med stöd av en kvinna är någon som vill dem illa.
Det är alltid farligt om människor med inflytande och makt isoleras från sin omvärld. Då kan de drabbas av en sned syn på tillvaron. Dessutom kan hans eftermäle bli felaktigt.
Jag uppfattar honom, bakom sitt arroganta varumärke, som en varm, trevlig och humorfylld person. Mjuk och snäll.
Som när vi båda utifrån våra roller i PK, TU och samarbetsnämnden tackade av en pensionerad ombudsman på SJF. Eller när jag hjälpte honom upp från golvet då hans stol halkade över kanten på scenen på en konferens. Vänlighet och skratt, men då var inte höken med.
Guillou skyddas mer brutalt än kungen och fan vet vilka fler jag kan komma på. Av sin fru… Det är en situation som jag inbillar mig han annars har ogillat i sin kritik mot etablissemanget.
Jag befarar att situationen kan skada honom när den aktiva karriären närmar sig slutet. Det vore sorgligt.
Anm. Denna text publiceras också på min sida på Facebook. Korrigerad den 27.10 -23 rörande händelseförloppet.