I år fyller Publicistklubben, PK, 150 år. Det högtidlighölls idag torsdag 7.11 med olika utmärkta seminarier i den vackra Eric Ericsonhallen på Skeppsholmen i Stockholm.
Hallen, tidigare Skeppsholmskyrkan, var välfylld när den anrika föreningens ordförande, journalisten Robert Aschberg, inledde dagens seminarier.
Där hörde vi bland andra journalisten Jevhenija Motorevska berätta om hur hon bevakar krigsbrott för Kyiv Independent i Ukraina. En tung inblick i en helt ofattbar verklighet.
Journalisten, författaren och ledamoten i Svenska Akademin Ingrid Carlberg var dock först på scen med en utmärkt föreläsning som tilltalade mig starkt.
Hon talade om journalistiken rörande påverkansoperationer. Om koranbränningar och numera liknande allt vanligare händelser.
Ingrid Carlberg menade att man ofta faktiskt vet väldigt mycket om skeendet, kanske om nästan allt, och att vi borde publicera mer än vad vi traditionellt gör i svenska medier.
Hon närmade sig frågan försiktigt, närmast diplomatiskt. Men hon ville få veta mer om dessa farliga angrepp mot Sverige än vad vi i regel får se publicerat idag.
Detta då vi kanske inte har ”bevisen”, men att det mesta kanske ändå är väl känt tack vare skickliga granskare. Med eller utan Säpos hjälp.
Som att Pandulan hade en finansiär. Och att bara en enda åhörare applåderade; det var alltså ingen bred folklig protest. Det var någon annan som utnyttjade Pandulan för ett syfte.
Dessa funderingar av henne gillar jag eftersom jag i förlängningen tycker ungefär detsamma. Att vi får veta för lite i de seriösa medierna. Att dessa borde berätta mer av det de faktiskt vet även om de kanske saknar formella bevis av den typ vi hittills som utgivare vill ha i underlaget för ett beslut om en svår publicering.
Detta handlar om svåra publicistiska avvägningar i spannet mellan det publicistiska uppdraget och vår rättssäkerhet med etiken däremellan. Därför tycker jag det var en lysande ⁷6inledning på PK:s jubileum.
Jag hoppas jag uppfattat Ingrid Carlberg rätt och tänker lyssna på henne igen då materialet publiceras på PK:s hemsida vad det lider. Och jag hoppas debatten om saken fortsätter
I det sista seminariet deltog företrädarna till PK:s nuvarande ordförande Robert Aschberg. De samtalade om klubbens verksamhet, medieutvecklingen och tryckfriheten i vid mening under de 25 år de haft överblicken genom sina roller i föreningen.
Det blev en intressant exposé över vilka frågor som präglat publicisternas synsätt, situation och verksamhet över tid. Jan Guillou erinrade sig publicisternas hantering av och synen på situationen för palestinierna.
Stig Fredriksson, mångårig korrespondent för SVT i Sovjet, pekade på iskylan under det kalla kriget. Jag minns att han själv smugglade ut manuskript skrivna av Aleksandr Solzjenitsyn!
Ulrika Knutsson tog fasta på dramatiken då datorerna och internet gjorde entré i publicisternas värld. Hon torgförde då olika frågor och sin oro om vad nätet kunde innebära för journalistiken på sikt, inte minst ekonomiskt.
I den yra som kom att råda då mötte hon som ordförande för PK kritik och krav på hennes avgång från entusiastiska förespråkare för en digital framtid. Hennes farhågor har ju sedan i mångt och mycket besannats.
På min plats i publiken började jag fundera på om möjligen jag var en av nördarna med kritik mot henne eftersom jag onekligen är kritisk till och från i debatten om medierna.
Således började jag, där jag satt i publiken, frenetiskt bläddra igenom min blogg på Utkik.se under hennes tid som ordförande.Det första jag hittade var en text där jag öste beröm över henne då hon försvarade de kritiserade japanska teckningarna, Manga, med sina barn barn sexuella anspelningar.
Dessförinnan hittade jag en text då jag faktiskt kritiserade henne för en klassisk PK-debatt där hon intervjuade datanördar om friheten på nätet, FRA-debatten och liknande. Det var nog när Piratpartiet dök upp och hennes kunskaper i ämnet var, som för de flesta av oss, otillräckliga för uppgiften, tyckte jag.
På väg ut efter mötet stötte jag sedan ihop med Ulrika Knutson och berättade om mitt grävande i historien. Hon påminde sig en del och lyste upp av minnet om Mangateckningarna.
Under PK-debatter är det i regel så att ordföranden själv intervjuar gäster och modererar debatter. Varför vet jag inte, men det är det ju inte alltid så att ordföranden kanske är den mest kunnige eller lämpade för uppgiften. Från Guillou till Aschberg.
Men oftast är det bra. De klassiska PK- kvällarna är ofta viktiga, roliga, bråkiga och under sena kvällar allt våtare på sina håll. I vart fall som jag minns det. Avståndet till Stockholm, pandemin och föreningens eviga flyttande mellan olika för mig svårtillgängliga lokaler har påverkat mina möjligheter att besöka mötena i Stockholm.
Men jag saknar dessa traditionstyngda möten. Därför var det trevligt och intressant att nu vara där igen, om än I ett klart mer högtidligt och disciplinerart sammanhang.
Utöver Robert Aschberg, Jan Guillou, Stig Fredriksson och Urika Knutson fanns även tidigare ordförande Björn Häger och Anna Hedenmo på plats. Stina Dabrowski hade lämnat återbud.
Guillou och Fredriksson har jag samarbeta med då jag var ledamot i Pressens samarbetsnämnd. Där leds arbetet av tradition alltid av just Publicistklubbens ordförande.
Det var ett kul och intressant uppdrag. Nämnden är en partssammansatt med arbetsgivarna, Tidningsutgivarna,TU, och Journalistförbundet, SJf. Publicistklubbens ordförande med ytterligare någon ledamot har en närmast medlande roll däremellan. På min tid var Jan Mosander ledamot för PK.
Jag har varit medlem i Publicistklubben i över 50 år, troligen närmare 60 år. Jag fick ett brev från klubben om de 50 åren och slipper sedan dess betala avgiften för medlemskapet…
Jag tror det var runt 1967 jag blev medlem. Min redaktionschef på Gefle Dagblad. Tord Bergkvist sa åt mig att jag borde gå med i PK.
- Där finns det fina stipendier att söka varje år, sa han. Och föreningen är viktig.
Så var det och så är det. Jag har, som så många andra kolleger fått flera stipendier av PK för fortbildning och projekt.
Jag säger samma sak idag till unga kolleger; gå med i Publicistklubben! Med sina 150 år är den som jag ser det fortfarande viktig som ett publicistiskt forum och i sin verkan för tryck- och yttrandefrihet.
Något som även talmannen Andréas Norén beskrev utmärkt i sitt avslutande högtidsdag då han hyllade sina och alla andra makthavares granskare som han sa att han denna dag besökte i ”lejonet kula”.