I år fyller Upsala Nya Tidning 125 år och uppmärksammas av
Úppsala stadsteater i den nyskrivna pjäsen Ordets makt av Ola Larsmo, Martin Lindberg, Åsa Lindholm och Lucia Cajchanova I kväll såg jag urpremiären. Författarna och ensemblen har verkligen lyckats fånga känslor, doft och
stämning runt en tidning och dess historia i staden. En klart sevärd pjäs, inte minst för alla
mediemänniskor. Och först som sist – scenografin är genial!
Texten är bra med en blandning av allvar och lättsamheter,
riktigt stora händelser och massor av smått och gott, sådant som speglas i de så
viktiga små notiserna. Allt här gestaltat av skådespelarna som i snabbt tempo
växlar mellan att spela redaktörer, läsare, stadens invånare, annonser, notiser,
demonstranter och – klickmonster!
Självklart möter vi också legendariske chefredaktören Axel
”Koftan” Johansson, här gestaltad av en kvinna. Det är säkert ett mycket
medvetet val med tanke på hans kvinnoförakt som också berörs på scenen. Det
görs även händelser där Johansson 67 år efter sin död får förklara hur
han egentligen tänkte till och från, inte minst i en del uppmärksammade händelser
i Uppsala och därmed i UNT:s historia. Han får också berätta varför han kom att kallas ”Koftan”, ett namn han aldrig lär ha gillat. Axel Johansson dog 1948.
Författarna och teatern klarade för övrigt tidigt i pjäsen av
att redovisa sin syn på samarbetet med UNT. Skådespelarna käftar om huruvida
det ska bli en hyllningspjäs eller en mer kritisk tillställning. Saken har naturligtvis också diskuterats. Regissören, Linus Tunström, som sitter på första bänken och hoppar upp på scenen då och då, läser högt ur
kontraktet med tidningen. Både UNT, ägaren NTM, mediekoncentrationen och inte
minst tidningens hållning i olika sammanhang diskuteras frimodigt.
Det var kul och intressant att få veta lite mer om Axel
Johansson, denne kände och lite gåtfulle publicist som ägnade 48 år av sitt liv
åt UNT. Och än i dag delar Publicistklubben ut Axel Johanssons stipendium varje
år. Det fick jag själv som ung reporter och blev då lite brydd då jag såg i
statuterna att Axel Johansson bestämt att stipendiet ska gå ”till manlig journalist – under 40 år, ej fotograf eller sportjournalist – för att öka kunskapen helst genom resa i europeiskt land, ej Finland.”
Skulle man verkligen ta emot pengarna från en sådan person? Nåväl,
jag kom snabbt över betänkligheterna och stack som den kriminalreporter jag då
var till England och studerade polisens verksamhet i Staffordshire Police
Headquarters. Under årens lopp har många journalister vidareutbildat sig tack
vare Johanssons stipendier.
Axel Johansson framställdes här på ett humoristiskt sett vilket
nog också var nödvändigt för dialogens skull. Däremot har jag hittills haft
svårt att tro att han var en särskilt kul person, utan snarare troligen en
rätt butter redaktör. Kanske till och med lite otrevlig.
Men så lite man vet. Inspirerad av föreställningen hittar
jag dels en text på Wikipedia som inte säger så mycket, men också en härlig
text i Riksarkivet! Där får man en mer initierad bild av Axel Johansson som inte
alls stämmer med mina fördomar om honom. Hursomhelst, i kväll på scenen var det
en rätt kul person och hur det än var med den saken måste han ha varit en mycket
skicklig redaktör och betydelsefull för UNT:s utveckling.
Det var fart och fläkt på scenen där omkring 15 skådespelare
lyckades märkvärdigt väl att illustrera en tidnings liv i staden under 125 år, med
allt ifrån de stormiga möten med framträdande stadsbor som föregick startandet
av tidningen till första tryckningen i en scenografisk smart och snabbt uppförd
tryckpress mitt på scenen, vidare genom medieutvecklingen ända fram till
klickmonster och nättroll. Fascinerande.
Bäst av allt var nog just scenografin där man på ett genialt
sätt utnyttjade vanliga kartonger, typ flyttkartonger, som efter hand förvandlades till snart sagt
allt. Foto och film utnyttjades också skickligt i scenografin.
Det bjöds på skratt här och var i dialogen, men ändå mer av
allvar och eftertanke. När ensemblen beskrev nazistaktionen i Uppsala i augusti
2013 och UNT:s skickliga granskning av polisens agerande i sammanhanget, ja då knöt
det sig i halsen, säkert inte bara på mig utan också många andra publiken.
Tryckfrihetens och en tidnings betydelse i vårt samhälle beskrevs
genomgående på ett närmast berörande sätt. Upsala Nya Tidning, dess ägare och alla medarbetare kan vara stolta
över att ha hamnat på scenen hos skickliga Uppsala Stadsteater.